Äntligen i Berlin! Nu börjar det kännas att jag har cyklat från Stockholm till Berlin. Inte i kroppen, för den mår utmärkt, men i huvudet. Jag känner mig stolt och glad.

Dagen har varit solig och jag har hållit mig på bra, men bilfyllda, vägar. Därmed har jag också fått bekräftat vad jag upplevde som hastigast (de få stunder jag cyklade på bilvägar) i går: I Tyskland kör inte bilister om en om de får möte samtidigt. En enormt sympatisk vana som gör att ibland bildas riktiga köer bakom mig innan det är så klart att bilisten kan köra om mig.

Dessa stora vägar tog mig till Rheinsberg, Lindow och till slut Oranienburg, varifrån jag tog S-bahn till Berlin och U-bahn till Andreas.

Vis av gårdagens hemska erfarenheter bytte jag taktik inför dagens etapp. Den nya taktiken gick ut på att läsa kartan NOGA och OFTA samt att FRÅGA människor på vägen. Dessa tre saker samverkade till att jag inte åkte fel en enda gång, trots alla ”Umleitungen”.

Dessa är förövrigt många och oroande. ”Umleitung” betyder alltså omledning. Av trafiken på grund av vägarbete. Har man bil är ju en omväg på någon mil inga problem, men med cykel är det inte särskilt roligt. Speciellt som man ständigt är osäker på om man cyklar efter rätt Umleitung, då det ibland kan finnas ett helt nät av Umleitungen av olika vägar. Men vad jag förstår så leder man hellre om en väg och låter vägarbetarna jobba i lugn och ro, än har vägen öppen men med sämre framkomlighet (och säkerhet för vägarbetarna).

Med cykel kan man förstås frångå Umleitungen ibland, men det är alltid en risk, eftersom det ibland verkligen är omöjligt att ta sig fram, till exempel över en riven bro.

Strax före Oranienburg tog jag dock risken och cyklade in på ”förbjudet område”. Här byggdes en motorväg, som var i princip helt färdig, men förstås också helt tom på bilar. En surrealistisk syn. Jag var helt ensam i ett modernt betonglandskap. Efter några kilometer stötte jag dock på ett gäng vägarbetare, som jag frågade om vägen. Deras boss ritade en karta i sanden på marken, och några minuter senare rullade jag in på Oranienburgs S-bahnstation.

Det var en underbar känsla att komma från U-bahnmörkret upp i den gassande eftermiddagssolen vid U Gneisenaustraße. Inte minst eftersom jag fick ställa ner cykeln som jag tvingats bära i trapporna med packning och allt.

Enligt planerna hämtade jag ut nyckeln till Andreas lägenhet i blomsteraffären på hörnet:

– Guten Tag, ich heisse Karl Andersson. Haben Sie hier ein Schlüssel für mich?
– Moment bitte. Ursula? Ich habe hier ein Herr Andersson...
– Ja wirklich, Brigitte?
– Ja, er möchte gern ein Schlüssel haben.
– Schlüssel, schlüssel... JA JA, klar!

Andreas kommer hem i morgon kväll. Jag sitter och njuter av en bondomelett och ett glas rödvin på hans stora takterass, medan kvällssolen tränger sig igenom ett rödkantat molntäcke.

Vinet jag dricker kostade 99 cent. Nio spänn för en flaska alltså. Fem gånger billigare än det billigaste vinet på systemet. Billig underhållning för en svensk.