Det har varit en jobbig dag, för jag såg till att cykla på rätt ordentligt, vilket inte var så lätt bland dessa höjder! Det gick i princip bara uppför, eftersom jag skulle ta mig till Sprees källa på 478 meters höjd – ett mentalt viktigt etappmål. Jag hittade källan djupt inne i skogen, omringad av ett minnesmärke över de tyska soldater som stupade i första världskriget.

Utanför Bautzen körde jag helt fel (på grund av skyltningen) och fick klättra över riktiga alpbyar (kändes det som), med getter och stugor med kraftigt lutande tak. Dessa byar var i och för sig värda att se. En tysk som jag frågade om vägen berättade att det bodde sorber i byarna.

Gränsövergången till Tjeckien i Neugersdorf var stängd för bilar, men med cykel gick det bra. Medan den tyska gränspolisen noggrant kontrollerade mitt pass (och lyckönskade mig för resten av resan) nickade hennes tjeckiska kolleger i pensionsåldern bara lojt förbi mig.

Klockan var 12.35 när jag passerade gränsen till detta mitt andra hemland. (Jag har läst tjeckiska och bott i Prag och på så sätt skapat mig denna fristad utan att han någon direkt anknytning till landet.) Vägarna låg helt tomma, eftersom ingen bil skulle till eller från den för dem stängda gränsstationen. Dessutom sluttade det en aning neråt.

I Tjeckien känner jag mig hemma. Så vid den första skylt som signalerade litet samhälle svängde jag av från huvudvägen. Det blev Rybniste, en liten håla med en enda restaurang vid namn Kulturní dum – Kulturhuset. En kvarleva från kommunismen, då även de minsta små byhålor fick ett slags Folkets hus.

Alla tjeckiska restauranger av det här slaget ser ut på samma sätt, och det gör även kyparen (inte för att spä på era fördomar, men tänk hockeyfrilla och joggingbyxor), så det är lätt att känna sig hemma. Friterad ost, pommes frites och tartarsås med mineralvattnet Mattoni gjorde min dag, och detta för 25 kronor.

Det är förresten så tydligt att man reser in i ett annat land, trots att naturen är densamma. Språk och bilskyltar förändras direkt, det är nästan tragiskt hur fasta folk är inom nationsgränserna. Något som förändras är också trafikkulturen. I Tyskland kör ju ingen om en om de får möte. I Tjeckien gör alla det.

Att tala tjeckiska är förstås en viktig förutsättning för att känna sig riktigt tillfreds i ett land som ibland kan upplevas som lite, tja, kommunistiskt. Jag undrar vad den som inte talar språket tänker om de stora, rostiga vägskyltar som skriker POZOR i röda bokstäver. Det betyder varning, men POZOR låter så mycket vulgärare.

Jag passerade både Krásná Lípa (den vackra linden) och Ceská Lípa (den tjeckiska linden) under dagen, och däremellan Kamenicky Senov, där den speciella klippan Panská skála skjuter upp ur jorden.

Därefter började det äntligen slutta nedåt lite mer, och jag kom upp i 60 km/h som maxhastighet. Jag rullade på mot Prag och bestämde mig för att slå läger i Dubá, där det enligt min Michelinkarta från 1996 skulle finnas en tältplats. Det fanns det också.

Jag har nu badat i den lilla sjön och ätit fiskpinnar med pommes frites. Kvar på bordet framför mig finns nu bara en mörk Breznák i plastmugg. En öl har aldrig smakat så gott.