Donau Radweg är helt underbar – jag flög fram bland de andra cyklisterna! För cyklister, det finns det många här. Tyvärr var jag dock i princip den ende ensamcyklaren. Nu saknar jag verkligen att cykla med någon. Om jag någonsin kommer att åka på cykelsemester igen så kommer den att bli 1) kortare och 2) med en kompis.

Jag började visserligen prata med en kvinna på väg till Linz, men vi hade inte så mycket gemensamt, så efter ett tag cyklade jag ifrån henne.

Den camping som stod med i ”kartboken” och som skyltades från Linz visade sig ligga minst en mil utanför centrum. Wiener straße 937 var den olycksbådande adressen (olycksbådande eftersom jag befann mig på Wiener straße 3). Jag trampade på och bor nu på denna camping, som heter Pichlinger See efter den lilla sjö den ligger invid.

Men eftersom jag nu passerat genom Linz och vet att staden ligger minst en mil (förmodligen två) bakom mig tänker jag inte ”se” den staden. I stället dricker jag mig f... förlåt, avnjuter jag en god middag på campingens uteservering.

Några andra cykelsemestrare har jag mystiskt nog inte sett till på denna camping. Den är full av husvagnar och bilar.

***

Jag hade tänkt tälta även i Wien, men nu har det blivit ändrade planer. Jag har nämligen ringt Mischa, en bekants bekant som jag bara träffat på nätet hittills och egentligen inte känner bra alls. Han erbjöd sig att husera mig under de fyra, fem dagar som jag kan tänkas vilja stanna i huvudstaden.

Detta var verkligen den vitamininjektion som min cykelsemester behövde – nu har jag något att se fram emot. Att cykla är förövrigt det bästa sättet att närma sig en stad. Varje kväll läser jag lite i guideboken om Wien, samtidigt som jag under dagarna trampar mig närmare. Inte direkt som en charterresa till Thailand, där timmarna på flyget är de enda som ägnas reselitteraturen.