Det första stoppet på dagens etapp var Velehrad (Storborg), som var tänkt att bli centrum i det Stormähriska riket. Nu blev staden aldrig särskilt stor, eftersom Uherské Hradiste tog över rollen som rikets centrum. Jag rullade in i denna lite större stad ett par timmar senare, tog en titt på torget och rullade ut igen.

Efter två mil på den tungt traffikerade väg 55 nådde jag äntligen avtagsvägen, tillika genvägen till Rusava, bara för att upptäcka att den var avstängd. Det fick bli två mil till på 55:an innan jag kunde vika av österut och leta mig upp bland bergen och det lilla samhället Rusava.

Jo, det finns berg både till höger och vänster om min färdväg. På min Michelin-karta har jag ritat in ett blått streck som ska lotsa mig via dalgångar till den polska gränsen. Det blåa strecket ligger helt i vita områden, medan det på både dess vänstra och högra sida finns stora mörka skuggor. Det är vis av erfarenheten av vad dessa skuggor innebär i verkligheten som jag undviker dem. Jag har fått nog av bergscykling just nu och vill hellre avverka fler kilometrar på min väg till Kraków.

Jag körde förövrigt helt fel på min väg till Velehrad, och var därför tvungen att ta en riktig skitväg till genväg. Den var lika dålig som de ”gut befahrbare Feld- und Waldwege” som jag hatade så mycket i Tyskland. Kände mig som Musse och gängets husvagn på julafton, som skumpar nedför bergssluttningen...

Nu bor jag i vilket fall på en liten obevakad camping. Billigare än så här blir det inte: 30 Kc är inte ens 9 kronor.

Jag sitter nu på restaurangen Obecni dum i Rusavas ”centrum” (jag skulle snarare kalla det ett vägskäl) och kollar på EM i friidrott på teve. Det är faktiskt rätt trevligt. Jag beställde just en Cinzano från matsedeln, Bianco eller Rosso, men båda sorterna var slut, för ”det är ingen som beställer det så vi har inte köpt in någon”.

Även min cykel har fått följa med in på den halvtomma restaurangen, på inrådan från servitrisen, som berättade att det stjäls rätt friskt här utanför. Och nog var det nåt sånt han sa, Adam, min första cykelkompis – vad länge sen det känns! – att jag inte skulle vara alltför naiv och tro alla om gott på den tjeckiska landsbygden. Jo, det stämmer nog.