Jag vet inte varför jag började gråta i dag. Kanske var det för att idiotin i hela det här projektet blir som blixtbelyst när regnet strilar ner oavbrutet. Eller för att jag är i slutet på cykelsemestern och längtar hem. Eller bara för att det var så skönt att låta tårarna blanda sig med allt regnvatten som ändå dränkte mitt ansikte.

Det finns också en annan anledning: Tidigare höll jag emot – jag fick inte släppa taget om behärskningen, för det skulle vara förödande att göra det när jag befann mig i mitten av allt, såväl cykelsemestern som någon f d östtysk landsbygd. Men nu får jag släppa taget, för i morgon – I MORGON! – når jag Kraków och Stefan. Det ska bli underbart att äntligen träffa en av mina riktiga vänner.

Och vilken är den då, idiotin? Jo, att jag beslutade mig för att cykla mer eller mindre ensam och att jag trodde att åtta veckor skulle vara i minsta laget att vara borta. Vad tänkte jag på?

Det är definitivt lättare att cykla när solen skiner. Som på bilden ovan, som alltså egentligen inte hör till den här dagen. Jag antar, när jag nu överför dagboken till datorn, att jag inte tyckte att något var värt att fotograferas i dag.

Hur som helst. Dagens regniga cykling började i nedförsbacke nedför bergskammen. Därefter liksom bara nosade jag på Tatrabergens västraste ”bikedjor”. I stället för backar tampades jag med bilister – framförallt efter Novy Jicin var det mycket tung trafik ända tills jag nådde avtagsvägen till Ostrava.

Men efter Novy Jicin var jag å andra sidan också stärkt av en extremt het potatissoppa, ett gäng ”bramboráker” (vitlökskryddade potatisplättar) som badade i flott, en liten sallad, bröd och slutligen en nougatcroissant – alltsammans för 15 kronor – svenska – på en ”jídelna”, dvs restaurang med självbetjäning.

Före avfarten till Komorní Lhotka, där jag hade tänkt campa, stannade jag till vid en liten affär för att handla mellanmål och frukost till i morgon. Expediten hade inte mycket att göra så vi började prata lite, om vart jag var på väg, varifrån jag kom osv. Så fort jag öppnar munnen börjar ju folk att gapa av förvåning. (Jag hoppas att det beror på vad jag berättar för dem, dvs omfattningen av min resa, och inte på att min brytning låter väldigt konstig.) Snart kom hennes son och hennes väninnor också, och de önskade mig alla lycka till innan jag rullade vidare.

Väl inne i Komorní Lhotka stannade jag till vid en pension på väg till campingen. Jag tänkte att man ju alltid kunde fråga vad ett rum kostade, eftersom ett sådant trots allt skulle vara ganska skönt. 35 kronor senare var ett stort (fyra bäddar) och fint rum med vitmålade väggar mitt. Lunch för 15 kronor, natthärbärge för 35 – jag vet inte riktigt vad det här påminner om. Kanske ett dataspel där man aldrig slutar förundras över hur lite kassan minskar för nödvändiga saker som mat och husrum.

Jag har nu tagit en ordentlig dusch (i går kunde jag bara kallduscha utan tvål, då campingen var så spartansk) i det gemensamma badrummet och ätit en rejäl portion friterad ost på en tom restaurang i närheten (ett av få dåliga val, restaurangerna jag varit på tidigare har nästan uteslutande varit välbefolkade och trevliga). Jag har fått ett sms från pappa och lyssnat av ett meddelande från mamma. Jag har nog aldrig uppskattat deras hälsningar så mycket.