En lång och tung dag, då jag hade motvind hela tiden. Men jag hade också något annat – motivation. I dag skulle jag komma till Kraków och Stefan. Få äta middag med en vän och sova i ett gästrum.

Dagen började med gränsövergången i Cesky Tesín, eller Cieszyn som staden heter på den polska sidan, som förövrigt var den sida som fick alla sevärheter när gränsen drogs eller justerades efter andra, eller om det var första världskriget. Dumt nog glömde jag bort kartan pga den föredömliga skyltningen mot gränsen, vilket förstås gjorde att jag råkade ta omvägen för bilar i stället för den centrala gränsövergången för gående och cyklister.

Denna miss förde också med sig en annan överraskning: På den polska sidan övergick landsvägen till motorväg. Vad skulle jag göra? Kvickt fly fältet och snubbla runt på grusvägar tills jag hittade en farbar väg som gick åt någorlunda rätt håll? Nej, jag rullade på i ensam majestät i motorvägens vägren och hoppades på det bästa. Och varför ska man inte få cykla på motorvägarnas vägrenar? Inte för att det är så trevligt, men det känns åtminstone säkrare än att trängas mellan bilströmmen och diket på tungt trafikerade landsvägar utan vägren.

Det var inte bara motivation och bananer som gav mig kraft i dag, utan också ett plötsligt oväntat sällskap. Jag blev ikappcyklad av Krzchzsrxz (jo, jag tyckte han sa så) strax utanför Andrychow.

Nu följde något riktigt kul: Vi kunde prata med varandra! Givetvis lite hackigt och med mig omfrågandes då och då, men ändå. Jag pratade tjeckiska och han polska hela vägen in till påven Johannes Paulus II's födelsestad Wadowice, där han skulle stanna.

Efter Wadowice var det bara att njuta av vad som skulle bli cykelsemesterns sista cykeldag. Jag ringde Stefan och förberedde honom på min ankomst, och hittade strax därefter en riktigt idyllisk väg som avvek från den bilfulla väg 96. Det var riktigt kulligt, men på ett positivt sätt, och bilfritt på denna avstickare mot Brzeznica. Därefter kom jag för nära Kraków för att bilarna skulle vara lugna.

Att rulla in i Kraków var underbart. På något sätt var det som en enda lång nedförsbacke, i vilken jag trampade lika fort som bilarna. Ett par vänliga gummor bekräftade den väg mot ”centrum” som jag också försökte utläsa från skyltarna. Strax var det uppenbart att jag var framme, och då hände det: Växelvajern gick av. Det enda missödet (förutom några skruvar som gängade ur sig) på hela cykelsemestern passade alltså på att ske när 270 mils cyklande var över. Den sista kilometern till Stefan cyklade jag på ettans växel.